Dagen som började bra och slutade dåligt

Har idag varit på besök hos en kollega som har en flicka som är 1/2 år äldre än Linnea. Första överraskningen när jag steg in i deras hus var att de hade exakt samma tapet i tamburen och trappuppgången som var i det hus där jag växte upp som liten, Västanby. Var jätte speciellt att se den tapeten igen, och har hela dagen gått och tänkt på Västanby, som enligt min mening är ett av världens finaste ställen och som var ett otroligt fint ställe att växa upp på. Var i alla fall en härlig start på dagen att bli bjuden på härligt god frukost i super sällskap.

 

Kvällen däremot har inte varit lika trevlig. Vi försöker sälja vår bil och var jätte hoppfulla när en kvinna kom och såg på den, men hon verkade tyvärr inte speciellt intresserad. Ungefär samtidigt såg jag efter flygbiljetter till Finland i slutet på september eftersom vi skulle åka och fira kära mamma som fyller 70 år. Men att hitta flygbiljetter till under 10 000 kr och som dessutom går på ett något lunda normalt klockslag visade sig vara omöjligt. Mamma sade tappert att det inte gjorde något och att hon nog förstod, men visst vet jag ju att hon blev jätte besviken. Så det var kvällens nertur nr. 2. Så det sista var ett argt samtal från mannen vi hyrde "rödakors stugan" av under bröllopet. Tydligen såg stugan helt djävlig ut och kylskåpet var fullt av rutten, illaluktande mat. Så då får vi en extra räkning på grund av det. Suck!! Får hoppas det inte hinner komma fler överraskningar under kvällen.

Ont i kroppen

Dags att sparka mig själv där bak och komma igång med tränandet. Jösses så ont man får i kroppen av att inte träna. Har nu i ën veckas tid haft otroligt ont i nacken och akslarna. PK har varit snäll och maserat om kvällarna, men det hjälper bara för stunden. Så imorgon bär det av på träning igen!! Det konstiga är att jag tycker att jag annars också lever mer ohälsosamt när jag inte tränar, så där har vi ännu en bra orsak till att komma iväg till träningsstudion. Det ända problemet är att jag tycker om att gå på olika timmar som oftast börjar kl. 17, och PK har jobbat sent nästan hela veckan. De har nog barnpass på täningsstudion, men efter att Linnea har varit hela dagen på dagis så tycker jag att det räcker för hennes del. Hon skal slippa umgås med nya barn och vuksna ännu på kvällen. Vill ju dessutom umgås med henne själv när hon äntligen är hemma. 

Den där dagis starten

Skrev igår om hur jag upplevde dagis starten, att det inte kändes speciellt bra eftersom vi blev dåligt bemötta. I dagens Tønsberg blad stod det om just detta, dagis starten. Det stod om hur viktigt det var med en god start, att barnet och föräldrarna måste lära känna dagiset och dess rutiner, få en god kontakt med personalen, få information om dagiset, avdelningen och barnets primärkontakt. Primärkontakten är en av de anställda som skall extra gott emot föräldrarna och skapa en god och trygg kontakt med barnet. En av pedagogerna skall så fort som möjligt ha ett samtal med föräldrarna för att ge och få information och skapa trygga ramar. Dagiset skall dessutom ge god information om rutiner angående måltider, sömn, kläder osv. Kan ju tryggt säga att vi inte fick något av detta när Linnea började... Får ju hoppas på att de anställda läser dagens tidning!

 

Som tur är Linnea i alla fall lika glad som vanligt.

 

 

Bajsigt värre

Och plötsligt var jag en super aktiv bloggare...

 

Var bara en sak jag har funderat på en tid. Linnea är ganska lös i magen och bajsar ofta, typ 3-5 gånger om dagen och jag vet inte om jag borde vara orolig. Hon verkar inte ha ont i magen, hon är pigg och glad och i mina ögon helt normal. Han funderat på ifall det skulle kunna vara så att hon är överkänslig mot laktos, men tycker att hon då borde ha både ont och luft i magen, vilket hon inte har. Hon har haft fast, och tom. hård mage, men nu är det nog ganska länge sedan. Hon har fått fyra nya tänder på kort tid, och det kan ju leda till lös mage, men skulle ju tro att det skulle ha blivit bättre nu. Så med andra ord är jag tacksam för bajs relaterade kommentarer på detta inlägg.

Den nya vardagen

                                                                                

 

Då har vi varit man och fru i två veckor och tre dagar. Bröllopet kunde inte varit bättre. Vädret var perfekt, vigseln fantastisk och själva festen så otroligt rolig. Tror alla gäster hade lika roligt som PK och mig. När det hade gått en vecka sedan bröllopet så var det nästan lite ledsamt, saknar vårt bröllop och skulle gärna göra det igen. Fast missförstå mig inte nu, jag vill inte gifta mig på nytt, eller om jag gifter mig på nytt så blir det med samma man, samma gäster och samma ställe. Finns liksom inte ord att beskriva stämningen på fjället. Var helt enkelt fantastiskt!

 

Annat nytt är att lilla fröken Linnea har börjat i dagis. Hon trivs som fisken i vatten till trots för att allting inte gick som vi hoppats på i början. I början av sommaren var vi på vårt första besök och fick tala med pedagogen som skulle ha ansvaret för Linnea. Vi fick en massa information, en del papper och Linne fick bekanta sig med stället. Nu på hösten, någon dag före bröllopet var Linnea och jag på nytt på besök. Då var det fler föräldrar där med sina barn som redan hade börjat i dagiset. De som jobbar där var fullständigt upptagna med de andra föräldrarna och för mig kändes det som att Linnea och jag bara var i vägen. Linnea skulle sen egentligen börja måndagen efter bröllopet, men eftersom det bara skulle ha fört till extra stress så avtaleda jag att hon skulle börja på tisdagen. Linnea och jag kom till dagiset vid avtalad tid kl. 09 på morgonen. Då satt två av "tanterna" i en sandlåda med de andra barnen som är i Linneas grupp. Jag lyfte in Linnea i sandlådan och satte mig själv ner och följde med Linnea. Hade väl förväntat mig att jag nu skulle få lite information om tex. var jag skulle lägga Linneas saker och matbox (barnen här i Norge måste ha med egen mat...), men ingen av "tanterna" sade något som helst, frågade inte om Linneas sovrutiner, om pappren jag skulle levera osv. De frågade inte mig vad jag hade tänkt göra, om jag skulle bli kvar och se hur det går eller om jag skulle åka iväg. Så jag fick själv börja berätta och ställa frågor medan "tanterna" verkade totalt ointresserade. Pedagogen som skulle följa Linnea var inte där den dagen, hon har ledigt alltid på tisdagar. Hade jag vetat detta så skulle vi ju ha kunnat komma följande dag istället, men hur skulle jag veta det? Satt där i sandlådan som ett frågetecken och kände mig bara dum. Så efter en halv timme sade jag att jag tror jag åker. Linnea verkade ju trivas så var ganska säker på att det skulle gå bra. Hämtade henne när hon hade vaknat efter sin dagssömn och hon var nöjd och glad. Starten var ju inte den bästa för min del, men räknade med att det kanske skulle vara bättre följande dag när Linneas "tant" skulle vara på plats. Kom till dagiset mitt i lunchen, så jag satte mig ner och gav Linnea hennes mat. Tänkte kanske att pedagogen nu skulle höra sig för lite om Linneas rutiner, men hon sa inget. Det hon frågade mig var om jag skulle lägga Linnea så jag gjorde det. Kände mig igen bara i vägen. La Linnea i vagnen och började gunga på vagnen så att Linnea skulle sova medan två av tanterna såg på mig medan de vaggade två andra barn till sömn. Sen kom pedagogen och frågade ifall jag ville gå, gissa om jag nu ka¨nde mig ivägen. Så jag gick, före Linnea ens hade somnat. Före jag ens hann komma till bilen började tårarna trilla och när jag äntligen kommit hem började jag störtgråta. Allt detta på grund av deras bemötande. Kändes som, och gör det fortfarande, som att inte har något där att göra. PK och jag är de ända nya föräldrarna där medan de andra har haft barn där tidigare. När jag då kom hem tjutande blev PK chockerad och undrade vad som har hänt, så jag berättade. Han blev helt ifrån sig och sade att han skulle ringa dem, men jag sa att jag då bara kommer att se dum ut. Han åkte på jobb, och efter en stund ringde jag dagiset för att höra om hon somnat bra. De har skrutit med att de ringer föräldrarna jätte ofta för att berätta hur allt går, men hittills har jag inte fått ett ända samtal. Ringde sedan PK, som berättade att han hade ringt dem, tyckte väl att de la¨t lite konstiga i telefon när jag ringde. Han ville ju bara hjälpa till, men jag kände mig ju bara jätte dum. På torsdag när jag kom med Linnea fick jag då ha ett samtal med pedagogen, som talade till mig som om jag skulle vara fem år gammal. Har aldrig känt mig så dum. Dagliga ledaren på dagiset såg mig inte ens i ögonen. Under detta samtal satt Linnea och åt, och när jag gick började hon stortjuta. Jag gick därifrån med en stor klump i magen, medan jag hoppades på att de i alla fall nu ringer mig och berättar hur det går, men det kom aldrig något samtal.

 

Dagarna har gått, och oftast är det PK som både för och hämtar Linnea, som tur är. Varje gång jag gör det är jag snäll och trevlig, men går fortfarande ut med en känsla av att vi bara är i vägen. Vi har sökt om överflyttning redan före Linnea började där eftersom dagiset ligger så långt borta och det om eftermiddagen är kö genom hela stan. Här om dagen åkte jag hemifrån 15.45 och var framme på dagiset 16.25... Får bara kryssa fingrarna och hoppas på att vi snart får plats på ett annat dagis med trevligare personal och som inte ligger så långt undan..