Gott Nytt År!!

Grannarna har redan avfyrt sina raketer nästan rakt utanför Linneas sovrum, men hon brydde sig inte om det. Sov lika sött fast det small som bara det. Men får nog kryssa fingrarna fram till tolvslaget, men jag tror det kommer att gå bra.

Så Gott Nytt År!! Tror det kommer bli ett bra år.

Året som gått

Idag är dagen de flesta tänker tillbaka på året som varit och med spänning väntar på vad det nya året bär med sig. Ofta blir kanske inte det nya året så märkvärdigt. Det brukar väl ungefär bli som de tidigare åren, men visst är det ju lite speciellt med nyårsafton och ett nytt år. För natten som kommer är jag egentligen mest spänd på att se om Linnea klarar av att sova till trots för allt bråk det kommer att vara ute med tanke på alla fyrverkerier.

Men ja, året sov varit, vad har egentligen hänt det gångna året. Det största är väl att Linnea föddes och att Happy lämnade oss. Så med andra ord något otroligt fantastiskt och något väldigt trist. Vad annat? Nu tänker jag inte gå tillbaka och tänka på nyheter, saker som hänt i världen utan vad som har hänt i mitt liv. Vi har börjat planera vårt bröllop på allvar, bestämt datum, bokat präst, kyrka och festlokal. Det är ju stort och spännande. Vi åkte med bil till Finland hela familjen, Happy också. Var en otroligt skön semester med mycket liggas på bryggan, saknar! Vad annat, jo jag fick större annställning på jobbet, super! Men det var väl de största händelserna, eller i alla fall de jag kommer på nu.

Det nya året kommer nog också bli händelsesrikt. Skall börja jobba om mindre än två månader. Skall bli roligt, men visst är jag lite nervös över hur det skall gå. Det har ju nog varit jätte härligt att vara hemma med Linnea. Så skall vi gifta oss. Än så länge känns det som att det är länge dit, men måste nog börja förbereda oss så småningom. Vi har bestämt oss för ett lite hälsosammare liv från och med måndag, det är väl något väldigt många bestämmer sig för när ett nytt år börjar. Men om jag vill ha den där i alla fall någolunda perfekta kroppen inför bröllopet så är det nog dags att börja göra något åt saken. Så skall Linnea börja i dagis. Här i Norge är det svårt att få barn in i dagis före augusti, så vi måste på något sätt och vis lösa det. Jag börjar jobba i slutet på februari och då skall PK vara hemma i 10 veckor, men det blir ju ganska många veckor då en av oss måste vara hemma före Linnea börjar i dagis. Men månne inte vi löser det på något sätt.

Ser ni likheten?

Skall äntligen sticka något åt mig själv, ett par Selbuvotter. Började med den första, gjorde fel någonstans på vägen och fick börja om, gjorde fel någonstans på vägen och fick börja om. Där emellan kastade jag hela jäkla vantten i väggen och sade att jag aldrig skulle sticka igen. Hahha, dramaqueen!OK! Tredje gången gjillt heter det ju. Sådär, första vanten klar (förutom tummen)¨. Börjar på nästa vant. Allt går bra, ser ut att bli en fin vant. Neeeeeeeeeeeej! Jag stickar ju förstås en till höger vant. Typiskt!! Orkar inte sprätta opp allt nu mera så får väl sticka två par då.

Varning för hög volym

Då har hon börjat igen, Linnea alltså. Hon har blivit högljudd. Hon började med det för en tid sen, sitta och ropa aaaaaaa, HÖGT! Det gör verkligen ont i öronen när hon ropar som högst. Men så slutade hon med det, så otroligt skönt, för att nu igen ha börjat med det. Ja ja, behöver nog inte vara rädd att hon kommer sitta ensamt i ett hörn när hon börjar i dagis. Hon kommer sitta mitt i rummet och se till att alla ser, och inte minst hör henne. Just nu är det tyst och stilla, hon ligger nämligen ute i vagnen och sover. Så mina öron får lite vila en liten stund i alla fall.

Linnea har sedan en tid till baka börjat äta själv, makaroni, majs, brödbitar, ja ni vet sånt där smått hon kan sätta i munnen själv. Men alt hamnar ju inte i munnen utan en stor del hamnar på golvet. Därmed borde vi verkligen ha en hund nu. Vet precis var Happy skulle hålla hus medan Linnea äter om hon ännu skulle vara här hos oss, nämligen under bordet. Tror inte att brödbitarna och det skulle hinna nå golvet före Happy skulle ha slukat i sig det.

Saknaden är fortfarande stor

Då är julen firad och det nya året står och knackar på dörren. Vi firade julen i Hokksund hos PK:s föräldrar. Var en mysig och skön jul. Tror inte Linnea förstod så jätte mycket av själva julen, men hon trivdes nog. Det där med att öppna paket tyckte hon nog inte var så spännande men snörena och pappret runt paketen var ju hur intressanta som helst. Fina julklappar fick hon i alla fall.

Har fått lite paus från saknandet efter Happy, men den kom fort tillbaka när vi kom hem. Är ett stort tomrum här hemma. Var och gick en sväng med Linnea idag för att få henne att somna i vagnen, gick där vi brukade gå med Happy. Allt påminner om henne och jag fick igen en stor klump i halsen. Tiden läker alla sår sägs det, men ärren efter såren försvinner nog aldrig.

Vi talade ju om att vi skulle få en ny hund så småningom, men det stora problemet är att en hund kostar ganska många pengar, pengar vi inte har, så måste nog lägga tankarna om en ny hund på hyllan en stund ännu. Vi har ju dessutom ett bröllop på kommande och det är i alla fall inte gratis. Men det kändes ju mycket lättare att kunna leka med tanken om en ny hund i huset, en lite valp som härjar runt. Men allt har väl sin tid. Är så mycket jag skulle vilja att skulle ske nu med en gång. Skulle vilja ha en hund, bli färdig med renoverandet här hemma, ny bil, ja you name it! Men allt har väl sin tid.

God Jul!

Då är alla paket packade, pepparkaksmuffinsarna är i ugnen och jag börjar småningom förstå att det är jul. Har förstått att det inte är snö i Finland, och kan trösta med att det inte är det här heller. Lite tråkigt, men vad skall man göra åt det? Nu är jag hur trött som hällst. Måste bara packa lite ännu, men sen skall jag bara slöa på soffan resten av kvällen.

Hoppas alla får en fantastisk och fin jul!!

En händelsesrik dag!

Först drog linnea ner en stol över sig. Tur att våra matbordsstolar är ganska lätta så hon fick bara ett litet märke på näsan och över ögat, men ett ordentligt skrik kom det. Sen reste hon sig upp på fötterna för första gång, stolt! Min duktiga lilla, eller redan ganska stora , flicka. Sen åkte vi buss för första gång. Gick ju jätte bra det. Fast vi steg av bussen lite för tidigt. Visste inte helt var vi skulle stiga av, frågade busschaufför men han meddelade att han heller inte visste, han visste bara vart han skulle köra. Ja ja, vad skall man säga då? Fick dessutom ta bussen hem igen. PK skulle egentligen hämta oss men han måste jobba sent.

Video av Happy

Varför filmade jag inte Happy tidigare? Men är i alla fall glad över att jag filmade henne en sista gång!

För en vecka sedan var Happy fortfarande här. Var en jätte jobbig dag. Gick bara och såg på klockan hela tiden, räknade timmar och minuter. Var illamående hela dagen och grät, som jag grät. Pajade på Happy nästan hela tiden. Direkt efter att vi hade varit hos veterinären, satt i bilen på väg hem, så kändes det nästan som en lättnad att allt var över. Men sen kom paniken över att jag aldrig skulle se Happy mer och jag grät, grät och grät.

Nu känns det lite lättare. Var en som på Facebook kommenterade att en hund inte bryr sig om hur länge den lever, men hurdan livskvalitet den har medan den lever. Allt kändes lite lättare efter att jag läste det. För ett bra liv det hade Happy. För er som inte har träffat Happy är det kanske svårt att förstå och alla säger ju det om sina hundar, men Happy var verkligen en speciell hund. Har ju haft hund tidigare, världens sötaste Mixu, men Mixu var en hund, Happy var så otroligt mycket mer än det. Att en hund dessutom har så många vänner som Happy hade är ju helt otroligt. Alla som träffat Happy en gång kommer alltid ihåg henne. När jag säger att Happy hade många  vänner så menar jag ju inte andra hundar utan människor. Happy var inte bara min hund hon var allas hund. En fantastisk hund.

                                Taget för en vecka sedan, skulle inte tro att hon var så sjuk som hon var.

Då har det gått en vecka

För en vecka sedan var Happy fortfarande här. Var en jätte jobbig dag. Gick bara och såg på klockan hela tiden, räknade timmar och minuter. Var illamående hela dagen och grät, som jag grät. Pajade på Happy nästan hela tiden. Direkt efter att vi hade varit hos veterinären, satt i bilen på väg hem, så kändes det nästan som en lättnad att allt var över. Men sen kom paniken över att jag aldrig skulle se Happy mer och jag grät, grät och grät.

Nu känns det lite lättare. Var en som på Facebook kommenterade att en hund inte bryr sig om hur länge den lever, men hurdan livskvalitet den har medan den lever. Allt kändes lite lättare efter att jag läste det. För ett bra liv det hade Happy. För er som inte har träffat Happy är det kanske svårt att förstå och alla säger ju det om sina hundar, men Happy var verkligen en speciell hund. Har ju haft hund tidigare, världens sötaste Mixu, men Mixu var en hund, Happy var så otroligt mycket mer än det. Att en hund dessutom har så många vänner som Happy hade är ju helt otroligt. Alla som träffat Happy en gång kommer alltid ihåg henne. När jag säger att Happy hade många  vänner så menar jag ju inte andra hundar utan människor. Happy var inte bara min hund hon var allas hund. En fantastisk hund.

Vuxenstorlek

Har stickat ett antal "Selbuvotter" i babystorlek, men nu är jag färdig med de första i vuxenstorlek, och visst blev de fina!?

Saknaden är fotfarande lika stor

På morgonen före PK for på jobb brukade jag ringa honom, istället för att ropa på honom, för att han skulle komma inom och säga ha det ifall vi var vakna, Linnea och jag. Happy visste vad det betydde om hans telefon ringde sådär på morgonen och kom med en gång springandes. Sen hoppade hon upp i sängen, något hon bara fick lov till om morgonen, och så låg vi där och moscha hela gänget. Jag saknar det så otroligt mycket. Nu är det första jag tänker på när jag vaknar att hon inte är här, aldrig mera. Det känns så tomt här hemma, men ändå är det så mycket som påminner om henne, allt påminner om henne. Är en massa hundhår över allt, borde egentligen dammsuga, men vill inte. För varje gång jag dammsugar nu försvinner mer och mer av Happy. Min älskade lilla Happy vad jag saknar dig!

Men så emellanåt känns allt lite bättre. Glömmer inte att hon inte finns mera, men det känns lättare att tänka på det, och PANG så är den där obehagliga angstkänslan tillbaka och jag vill inte göra annat än gråta och skrika. Försöker leva som Happy velat att jag skulle. Hon skulle inte vilja se mig ledsen, se mig gråta. Det skulle bara göra henne ledsen och hon skulle inte veta vad hon skulle göra för att trösta mig. Försöker hålla Linnea så glad som möjligt, det skulle Happy velat. Försöker ju nog annars också det, men lite extra nu på något sätt. Emellanåt, som igår, känns det som att Linnea inte alls kan ligga för sig själv på golvet. Hon bara skriker och gnäller, mycket mer än det hon gjorde när vi ännu hade Happy. Kanske det beror på just det, att vi ännu hade Happy. Då hade hon sällskap. Happy låg vanligtvis största delen av dagen  i sin fåtölj, men om Linnea var gnällig hoppade hon ner och la sig bredvid Linnea och då var hon nöjd, båda var nöjda. Får ibland en panikaktig känsla när jag tänker på att hon aldrig kommer tillbaka.

Då var vi där

Då var vi här då. Tiden går verkligen fort nu!

Lite roligare saker emellanåt

Fast det fortfarande är jätte deppigt så har jag ju en liten Linnea som gör mig glad, glad glad. Linnea har ju något man verkligen kan kalla hockeyfrilla. Inte så fint, men har samtidigt inte velat klippa bort hennes hockeyfrilla fast den nog såg ganska för jävlig ut. Men idag satt Linnea för första gången i "frissastolen" (hennes matstol) och fick håret klippt. Var nog lite vemodigt att klippa bort allt detta långa nackhår, men slutresultatet blev jätte bra!

Ja, så steg Linnea upp på  knärna idag för första gång. Så att sånt.

När tar det slut?

När tar det slut? När slutar jag känna så här? Går runt här hemma och allt bara påminner om Happy. Ser på bilder jag tagit och tänker detta var för två dagar sedan. För två dagar sedan kunde jag änu sträcka mig ut och röra vi henne. Går och tänker på om hon hade det bara, tillräckligt bra med oss. Happy var en väldigt känslig hund, hon kände på sig med en gån om jag var på dåligt humör. Kanske hon kunde haft det bättre. Ja, de flästa av er vet kanske inte min och Happys historie. Jag har alltså inte haft henne från valp. Jag fick henne av en bekant när hon var tre år. Av en eller annan orsak kunde hon inte ha Happy längre. Hur man kange ifrån sig en så härlig hund kan jag fortfarande inte förstå, men jag är så ortoligt glad för att Happy flyttade hem till mig. Då hade jag ännu min förra hund, Mixu. Mixu var snäll och lugn medan Happy var ganska stressad. Men småningom lugnade Happy sig och hittade kasnke sig själv. Happy har berört många människors liv och har haft otroligt många vänner. De flästa som har träffat Happy kommer aldrig att glömma henne. Hon var en jätte speciell hund, en fantastisk hund. ag hoppas bara att hon vet att hon var så fantastisk. Har lite börjat tvivla på om vi alls skall ha en ny hund. Kommer aldrig få en hund som Happy, så vad är då vitsen? Men skall låta det gå en tid ännu, få tid att smälta allt det här. Få tid att sörja över henne. Emellanåt känns det mycket lättare, jag vet ju att det var rätt beslut att ta, men jag saknar henne så otroligt mycket. Försöker hålla mig sysselsatt med allt möjligt medan jag nånstans bak i huvudet tänker att hon ligger i sin fotölj och sover som vanligt. Älskade älskade  Happy, jag saknar dig så!

Man vet ju att den dan kommer

Idag var vi på middag hos PK:s farbror och hans fru. Jätte mysigt och supe god julmat. Var bara inte säker på att jag skulle orka åka dit, men ville inte heller bli ensam hemma med alla minnen. Egentligen skönt att komma lite bort. Talade mycket om Happy. Saken är att man vet ju att den dagen kommer, den dagen då man måste ta ett sista farvel av sitt älskade husdjur, sin vän, men ofta är det ju något man tänkt på en längre tid. Djuret, eller hunden i mitt tillfälle, har blivit gammal och man går och tänker att man småningom måste ta det beslutet, man förbereder sig. Det fick inte jag, jag fick inte förbereda mig på det här, det kom så plötsligt. På tisdag trodde jag ju inte att jag på torsdag skulle säga ett sista farvel. Kanske därför det känns så extra tungt? När vi kom hem så väntade jag på att höra Happy komma tassande, viftande på svansen, glad för att vi var hemma igen. Men det kom ingen Happy. Stänger fortfarande dörren in till sovrummet för att Happy inte skall hoppa opp i sängen, höll på att lägga ner yoghurt burken på golvet för att Happy skulle få det sista på morgonen idag, tänker oj nej nu kryper Linnea bort till Happys vattenskål igen. Oj nej vad jag saknar henne alltså!

Livet måste gå vidare

Vi satt igår och diskuterade det här med hund med PK, om vi skall ha en eller inte. Jag har haft hund sen jag var tre år gammal, så tanken på att jag inte skall ha hund mera känns jätte främmande. Jag har dessutom haft otroligt mycket glädje av mina hundar. De har varit mina bästa vänner, snälla, trogna och så fulla av kärlek. Jag vill därför att Linnea också skall få uppleva det, ha en bästa vän som hon växer upp med. Visst kommer det vara tufft i början med både valp och baby, men samtidigt så har vi ganska bra rutiner med Linnea nu så att få en valp in här i huset skall nog gå riktigt bra. Ja, sen kommer det problemet hur man skall skilja på "barnens" leksaker. DET kommer inte bli lätt. Troligtvis kommer de att dela leksaker i början i alla fall. Men när valpen kommer vet vi inte. Vi vill höra oss för, se lite runt och göra det ordenltligt, inte ta första bästa valp vi hittar. Det blir nog en staffi igen, men kanske en brun den här gången. Det skulle i alla fall PK vilja ha.

Visst är det härliga minnen vi har kvar

Tusen tack!!

Jag vill passa på att tacka alla som både här och på Facebook har skrivit varma ord. Det betyder jätte mycket!

Gick in till stan med Linnea, orkade inte sitta här hemma och bara minnas. Men visst känns det tomt här hemma nu utan Happy. Ingen liten Happy som glatt mötte oss vid dörren när vi kom hem. Den här obehagliga tryckande, illamående känslan jag har i bröstet och den stora klumpen i halsen vill inte släppa. PK är på jobb så Linnea och jag är ensamma hemma. Skulle önska han skulle vara här.

Happy passade helt från början på Linnea. Hon passade på oss att vi tog hand om Linnea och tröstade henne ibland själv. Jag lovade därmed Happy igår att hon inte behöver vara orolig, jag skall passa på att Linnea har det bra hela tiden. Happy tyckte dessutom inte om när PK och jag stred, så det skall vi också tänka på. Skall dessutom försöka att inte deppa så mycket. Försöka att inte tänka så mycket på det, för jag vet att Happy inte vill att vi skall vara ledsna. Känns nog fortfarande som att hon är här hos oss, ligger i sin fotölj och passar på oss. Men det känns också så overkligt, att tänka att hon inte är med oss mera. Jag vet ju att vi gjorde rätt beslut. Nu behövde hon inte lida destu mer, och det var ju något som måste göras förr eller senare. Men jag trodde ju inte att våra vägar skulle skiljas redan nu.

Plockade igår kväll undan alla Happys saker när vi kom hem från sista besöket hos veterinären. Orkade inte se på dem mer. De tar vi fram ifall vi får en ny hund, något jag nog hoppas att vi får. Då blir det roligt att se alla saker igen. Kan ju kanske vara en trygg känsla för nya hunden att känna lukten av Happy.

Känns bara konstigt

I natt vaknade jag av ljudet av regn som smattrade mot fönstret, men före jag förstod att det var regnet så trodde jag att det var Happy som kom tassandes in till oss. Fort insåg jag att jag tog fel, att hon inte kommer att tassa in till oss mer.¨PK steg upp med Linnea idag och jag sov vidare. Hörde när han kom in efter att han hade lagt ut Linnea i vagnen, och tyckte igen att jag hörde Happy komma in med honom. Tänker hela tiden att där ligger hon ju i sin stol, men det gör hon inte. På ett sätt känner jag en lättnad eftersom jag vet att det var rett beslut att göra det så fort. Hon hade en jätte utbåst nuk igår, säkert vätska i buken på grund av cancern. Nu behövde hon inte lida, men hjälp vad mycket jag skulle vilja ha henne här nu. Borra in ansiktet i hennes päls och känna lukten av henne. Min älskade lilla Happy. Otroligt hur tomt det känns. Plockade bort matskålarna, hennes bädd och hennes andra saker igår. Bädden har hon inte avänt så mycket, hon har istället sovit på en filt i fotöljen. Filten ville jag inte föra ner i källaren för då kanske likten av Happy försvinner och den vill jag ha kvar så länge som möjligt. Hade lust att ta en valp för ganska länge sen, men PK hade inte lust, så jag droppade tanken. Tänkte attt det skulle ha varit bra att ta en valp så länge Happy skulle ha orkat. Då skulle hon ha tagit en stor del av uppfostrandet, plust att hon skulle varit fantastisk med en valp. Varför gjorde jag inte det, tog en valp? Jo för att jag är i ett förhållande och ett förhållande kan inte fungera om man jobbar mot varandra. Men nu då? Jag har haft hund sedan jag var 3 år gammal och nu plötsligt skall det vara slut på det? Har inte lust att kasta mig ut i det och ta första bästa valp, men vill samtidigt inte vänta allt för länge. En ny hund vill jag ha, skall ha, det är säkert. Det att ha hund har varit en så stor del av mitt liv och den delen tänker jag inte skippa. PK har ju tyckt jätte mycket om Happy, och Happy har tyckt jätte mycket om honom. Men Happy var ju kanske mera min hund, så nu kan vi ju få en som blir vår. Orsaken till att jag inte vill vänta allt för länge är att jag ju nu är hemma hela dagarna, något man ju måste i början. Därför skulle det ju vara bra att ta en hund ganska snart. Men hur skall jag veta att hunden kommer från en ordentlig kennel? Mycket att tänka på, men samtidigt skönt att han något att tänka på.

Bara ett tomrum kvar

Det var det. Happy hann nog inte ens förstå vad som hände. Inte jag heller för den delen. Först kändes det som en lättnad, men sen kom paniken när vi kom hem. Ingen Happy som ligger och sover i sin stol, ingen Happy som kommer och möter en när man kommer hem, ingen Happy, ingen Happy, aldrig mera Happy. Nu är bara illamåendet och tomrummet kvar. Känner mig ihålig. Vad nu liksom, vad kommer nu? Världens bästa Happy. Min älskade lilla Happy. Sitter här som i en dimma, förstår ingenting nu mera. Vila i fred min älskade Happy!! Vi kommer aldrig glömma dig, du kommer alltid vara i våra hjärtan. Att en hund, en liten hund, kan göra så stort intryck och lämna så djupa spår. Men du var ingen vanlig hund, du var Happy.

Tvivel, vän eller fiende?

Den oändligt långa dagen fortsätter. Var på en mycket längre promenad med Happy än det jag först tänkt, och det gick hur bra som helst. Happy blev inte alls trött. Där sprang hon, hur nöjd som helst, i skogen utan halsband och koppel. Så därmed kommer tviveln. Har jag verkligen gjort rätt beslut, är hon verkligen så sjuk? Skulle hon inte kunna ha det bra lite till? Tänk om hon kanske blir bättre? Hennes nos är våt och kall, hon har matlust och är egentligen samma gamla Happy. Men jag vet ju att hon inte blir bättre. Har gått från att gråta till att förneka, eller inte helt förneka, men lite. Här sitter hon nu i soffan och äter Non Stop med mig. Jo jag vet, choklad är inte hälsosamt för hundar, men vad har det för skillnad nu?

Sista gången

Sista gången jag bäddar sängen medan Happy ännu är hos oss, sista gången jag sätter igång diskmaskinen, sista gången jag sätter igång tvättmaskinen, sista gången Linea skall på babysim. Idag åker Linnea och PK allena på babysim. Happy och jag skall gå en långsam promenad upp till skogen så skall hon få gå där, en sista gång, lös och snusa lite runt. Det känns helt förjälvigt det här, men samtidigt känner jag mig lite självisk. Har fått mycket uppmärksamhet, många som bryr sig, men har jag visat lika mycket respekt för andra som tidigare varit i samma situation som mig? Det kommer att kännas otroligt tomt här hemma och i mitt hjärta när Happy inte finns längre. Men än så länge är hon här och därför skall jag försöka att inte tänka på att hon snart inte finns utan njuta av den sista tid vi har tillsammans.

Kl. 18.30

 Kl. 18.30 skall vi vara hos veterinären idag. Jag vill ju inte att Happy skall behöva lida och jav vet ju att hon inte kommer bli bättre. Hon har kall nos, är pigg och på allerten. Skulle hon inte andas lite tungt så skulle man inte tro att hon är så sjuk som hon är. Men det är ju det jag vill, att hon skall få slippa lida. Lika jävligt känns det ändå. Kanske det skulle vara lättare om hon skulle vara sämre, att verkligen se att hon inte har det bra. Men jag vet ju att det här är det ända rätta. Försöker att vara så normal som möjligt, men vet ju att hon känner på sig att allt inte är som det skall, för helt normal går det inte att vara. Har vara lust att hålla hårt i henne och skrika lämna mig inte!! Fan alltså!! Nu kommer tårarna igen. Har skrivit julkort idag och skickat en sista hälsning från Happy till alla. Lite deppigt är det kanske att få ett sånt julkort, men det känns rätt att göra det. Jag gör allt för att inte tänka så mycket på det som kommer om några få, allt för få, timmar. Vill inte att Happy skall se att jag är ledsen, vill att hon skall ha det så bra som möjligt dessa sista timmar. Min älskade Happy!! Hur skall jag klara mig utan dig?? Du kommer lämna ett stort hål i mitt hjärta när du lämnar mig. Kommer aldrig glömma dig!!

Dags att inte tänka på sig själv

Skall Happy verkligen behöva lida fram till tisdag bara för att jag skall få några extra dagar med henne? Inte kommer hon att ha det bra fast vi skulle skämma bort henne hur mycket som hällst eftersom hon kommer känna på sig att allt inte är som det skall. Happy har alltid varit duktig på att känna på sig om allt inte är helt bra, och just nu är det verkligen inte bra. så varför skall vi vänta så många dagar på det hemska som ändå kommer att komma? Ingen av oss mår ju bättre av att vänta, alldra minst Happy. Min Happy. Snart får jag inte se henne mer annat än på bild, snar får jag inte ta i hennes otroligt mjuka öron, känna hennes varma mjuka tunga slicka min hand, känna hennes varma, mysiga kropp tätt intill min. Även om jag vet att jag kan befria henne från lidandet. Befria henne från sista dagar med svårt att andas, så har jag inte lust att göra det stora beslutet. Beslutet om hon skall leva lite till eller dö nu. Men jag vet ju att jag måste det, för hennes skull. Men är det själviskt av mig att ha henne några dagar till? Jo, det är ju egentligen det. Det är ju bara att skjuta det jobbiga framåt. Jag är hur trött som hälls just nu men vill inte lägga mig. Jag vill inte att det här skall vara min sista natt tillsammans med henne, men inte vill jag att hon skall behöva lida mer heller. Egentligen vet jag ju vad jag måste göra och någonstans inne i mig har jag bestämt mig redan. Happy måste så fort som möjligt slippa sitt lidande. Då är frågan bara om veterinären har tid i morgon. Hade ju planer om att kunna göra det här hemma, men nu är det ju inte säkert att de kan komma hit i morgon. Men är det så farligt att göra det där då? Tror inte Happy egentligen har nån skillnad. Där är det ju dessutom normalt att få ett stick vilket det inte är hemma. Hon tycker ju dessutom om att få vara med och har ingenting emot ett besök hos veterinären. Varför skall det vara så svårt?? Nu hör jag henne skälla i drömmen. Hon ligger i vår säng. Egentlige har hon inte fått sova med oss om natten sedan en stund före Linnea föddes eftersom hon ofta väckte mig, men nu finns det inga regler mer. Nu får hon godbitar direkt från bordet, allt hon bara vill ha. Hon drömmer, hon skäller i drömmen, men mer än hon brukar. Kanske för att hon har det jobbigt? Min Happy, världens bästa Happy. Det är ju inte första gången jag är med om det här. Hade en fantastisk hund när jag fick Happy, Mixu. Hon blev gammal hon också och det hela slutade med att hon blev akut sjuk och därför måste tas bort, det var inget val. Samma gällde min häst Slitok. Han blev sakta men säkert blind och till sist var det inget val. Kommer fortfarande gott igår sista gången jag red honom. Men då var det också någon som egentligen tog det stora beslutet för mig. Nu måste jag själv göra det och inte blir det ju bättre av att dra ut på det, varken för Happy eller mig. Jag hade ju önskat att Happy skulle vara med oss så länge att Linnea skulle komma ihåg henne. Hon vet ju så gott vem Happy är redan och hon tycker så otroligt mycket om Happy. Jo jag vet att det kanske låter lite påhittat eller något, men de har verkligen fått en speciell kontakt. Fast vem vet, kanske hon kommer att komma ihåg Happy lite i alla fall. Komma ihåg hur hon slickat henne i ansiktet otaliga gånger, komma ihåg hur hennes päls kändes, hennes kalla nos och mjuka öron. Oj nej, min lilla lilla Happy. Hur skall jag klara mig utan dig?? Du har varit min absolut bästa vän i så många år. Du har betytt så otroligt mycket för mig. Jag hoppas bara att du vet det!!

Kan inte sluta gråta

Happy, min bästa vän i så många år. Var skall jag börja? Förra veckan var jag hos veterinären med Happy eftersom hon haltade på högra frambenet. Diagnosen blev artros, men veterinären lyssnade på happys lungor och tyckte det lät som att hon var ganska ansträngd i andningen, men staffin kan ofta andas lite ansträngt utan att det behöver betyda något. Jag började följa med lite mer på hennes andning och tyckte själv att hon verkade ha det lite jobbigt. Var dessutom en bromenad in till stan och tillbaka för tre dagar sedan och på vägen tillbaka stannade hon flere gånger och var anfodd och orkade nästan inte gå. När vi äntligen kom hem satt hon länge och flåsade och jag beställde ny tid hos veterinären. Den dagen var idag. Det togs röntgen av lungorna och min första tanke när jag såg bilderna var metastaser. Tyvärr hade jag rätt. Det togs dessutom en CRP, men den var bara 13, vilket förstärkte misstankarna om metastaser. Det är inget man kan göra. Så nu är datumet satt, datumet då Happy skall låamna oss för att springa på gröna ängar och äta massor med god mat och inte minst andas utan problem. Datumet är 20.12.11. Om en vecka finns Happy alltså inte längre. Egentligen känns allt helt overkligt. Höll tillbaka gråten hos veterinären, försökte hålla mig samlad, men i bilen på väg hem brast det och nu kommer tårarna titt som tätt. Efter så många år tillsammans skall våra vägar skiljas. Visst har jag ju vetat att den här dagen kommer förr eller senare, men trodde nog det skulle vara senare. Samtidigt sade jag till PK redan för nån dag sedan att Happy kanske nog inte finns hos oss på julen, hade det liksom på känn att det såg dåligt ut. Kanske jag kände igen symptomen jag sett hos patiener, inte vet jag. Ser ju att hon inte har det helt bra och vet ju att det måste göras, men lika jävligt känns det för det. Det positiva, om det nu alls finns något positivt i det här, är att jag kan låta henne slippa lida. Hur många patienter har jag inte sett som nästan bett mig ge dem något för att slippa, så det är jag glad för att jag kan ge Happy. De sista dagarna vi har tillsammans, Happy och jag, skall hon få sova i sängen, få en massa godbitar och en massa kärlek, massor massor med kärlek. Alla som träffat Happy vet hur speciell hon är, hon är inte som alla andra hundar. Hade ju hoppats på ett eller två år till med Happy, hoppats på att hon skulle leva så länge att Linnea skulle komma ihåg henne. Linnea som just lärt sig vem Happy är, hon ser efter Happy när jag frågar :-Var är Happy. Happy har varit så otroligt fantastisk med Linnea, hon har nog tagit Linnea som sin egen, passat på henne, tröstat henne. Suck! Happy, jag kommer sakna dig mer en du kan tro. Men jag skall försöka vara så normal som möjligt de här sista dagarna, inte visa henne hur ledsen jag verkligen är så att hon får det så bra som möjligt. Världens bästa Happy!

Mysteriet är löst!

Jag hittade mitt i allt den försvunna ryggsäcken. Talade i telefon med min mamma om just att jag inte hittat ryggsäcken och passade på att söka efter den medan jag talade med henne. Och plötsligt hände det jag inte trott skulle hända, jag hittade den. Där låg den i romuhörnan i Linneas rum, där jag sökt så många gånger tidigare och inte hittat den, och vips var den där. Så det var slutet på den historien. Slutet gott allting gott.

Urk! Margarin

Nu har smörkrisen även drabbat mig. Vet inte egentligen vad det beror på och är ärligt sagt inte så intresserad heller, men det finns alltså inte smör i Norge av nån underlig orsak. Hittils har det inte berört mig, jag har fått tag i mitt favoritsmör Bremykt, som är typ 90% smör och 10% ramsolja, men nu finns inte ens det i butikerna längre så jag tvingas äta margarin. Urk!

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Foto:UNICEF

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.


Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.


Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Familjen är samlad igen

Stackars lilla Linnea kom hem med blå och svullen överläpp efter att hon hade fallit ner från sängen. Hon har övernattat hos sina farföräldrar förra natten eftersom PK och jag var på PK:s jobbs lillajulsfest, som för övrigt var jätte tolig. Men gud så ont i kroppen jag fick när jag tänkte på att Linnea hade ont i läppen. Jodå, sånt händer och det här är nog inte första gången, men hur skall jag vänja mig till det? Fick nästan lite lust att gråta när jag inspekterade hennes blåa läpp. Egentligen verkar hon inte alls påverkad av det och det är ju bra. Hoppas hennes läpp fort blir normal igen så jag slipper få ont i kroppe varje gång jag tänker på det.

Blir så arg och illamående.

Var just inne på Facebook och kollade, och där är det en länk som sprids angående barnmisshandel. Det är en bild på en tre år gammal poike med tutt i munnen och ett svullet blott öga. Nu kan jag ju inte vara helt säker på att det är äkta, men hur som hellst sker sånt här i verkligheten och det gör mig så arg, ledsen och illamående. Hur kan man göra så åt sitt eget barn? En liten poike som inte förstår varför hans pappa slår honom och hans mamma ignorerar honom. Hur kan man vara så kall och känslolös? Jag kan inte förstå! Tänk nu på det här lilla barnet som är helt förvirrad och bortappad, som bara vill att hans föräldrar skall älska honom, krama honom och vara där för honom. Sitter nu här med en stor klump i halsen när jag tänker på alla dessa stackars små oskyldiga barn. Märker ju att såna här saker får mig att reagera mer nu än före jag fick Linnea, men har nog alltid blivit arg av att läsa om sån här. Det samma gälle djur som blir misshandlade. Hur kan människor bete sig så? Skulle aldrig falla mig in att göra varken Linnea eller Happy något ont. Vi har talat om det med PK att vi skulle ta emot fosterbarn när våra egna barn har blivit lite äldre och vi har mera plats. Kunna ge barn som behöver oss en trygg miljö. Kunna visa dem att livet inte behöver vara som de har uppleft det, ge dem kärlek och trygghet. Känner att jag måste göra något för att åtmynstone hjälpa nåt av dessa barn, göra en insats.

Växlande väder och ett fönster som läcker

Kan ju verkligen kalla det här växlande väder. Först är det 10 minusgrader på dagen och ännu 8 minus grader kl. 18 på kvällen. Nån timme senare är det 2,5 plussgrader och ösregn. Inte nog med det, det blixtrade och buldrade här också. Ordentlig storm har vi också. Satt i alla fall här inne på soffan och hade det mysigt, men hörde med jämna mellanrum ett underligt ljud vid det ena fönstret och gissa vad det var, jo vatten som droppade in, fönstret läcker alltså. Det läcker ju inte från ventilationssystemet ovanför fönstret utan i själva listen, det är alltså ingen packning eller något sånt som läcker utan vi måste nog ha en hantverkar som kommer och ser på det för listerna utanför måste rivas för att se vad det är som läcker. Just typiskt det här alltså, och pengar till sånt har vi ju inte direkt heller. Suck!

Då var vinter här

I förrgår var det fortfarande ingen snö i Tønsberg, och igår kändes det nästan som att det skulle ha varit vinter hur länge som hällst. Snö, kallt och halt. Men visst är det ju lite mysigt också. Idag är det nästan 10 minus ute, men Linnea sover ute för det. Tror nog inte hon skall frysa, hon har ullkläder på sig, ylletröja + byxor, silkesmössa + trjock mössa, skinnvantar och tjock halare, hon har ett fårskinn över sig, ligger i en dunpose och har ett fårskinn under sig. Så jag tror nog inte hon skall frysa, det ända jag är lite orolig över är hennes små, runda kinder som inte är täckta. Lade för säkerhets skull mina vantar över hennes kinder, men har nån nogot bra tips? Vitalis? Fas jag vet inte om man får tag i Vitalis i Norge. Alltid är det något man oroarsig över med dessa små.

Har hittat drömmhuset

Vi har absolut inga planer om att flytta härifrån ännu. Vi trivs gott i vår lilla lägenhet. Men idag när jag var ute och gick så gick jag förbi ett hus som det stod "Til salgs" på, det här huset. Det skulle ju vara helt perfekt, och priset är inte heller allt för galet. Varför hittade jag det nu då när det inte alls skulle passa? Skulle vi ha pengarna så skulle vi ju kunna köpa det och vänta med att sälja lägenheten men det har vi ju inte. Dessutom kommer det huset säker gå i ett jaffs. Ja ja, vi hittar väl vårt hus en vacker dag, eller kanske en mulen dag, men en dag i alla fall.

Sporlöst försvunnen

Jag kan inte förstå. Min super gamla Mammut ryggsäck som jag alltid har med mig när jag är och tränar är spårlöst försvunnen. Hade den senast för ca. två veckor sedan och nu har den tydligen gått upp i rök. Har sökt över allt här hemma, till och med nere i källaren, har frågat på träningscentret om jag skulle ha glömt den där, inte för att jag kan tro att jag har gjort det, men de har inte sett den. En tanke som har slått mig är att jag kanske skulle ha glömt den efter mig och så skulle nån ha tagit den, men vem vill ha en gammal ryggsäck med söndrig dragkjed som innehåller mina träningstossor och en svättig handduk?? urk! Ett tvättäkta mysterium det här.

Sova eller inte sova

I natt fick vi pröva på hur det egentligen är att ha en liten tös i huset som inte vill sova, men hoppas att det håller sig till bara den ena natten. Nu borde hon också egentligen sova, men det vill hon inte. Vi gör som förut och skylle på tänderna. Hon håller på att få en hörntand uppe och dessutom en till tand nere så inte konstigt att lilla fröken är lite orolig då. Som alltid visade sig PK vara världens bästa pappa igen en gång eftersom han steg upp med Linnea i natt efter att jag först försökt natta henne en stund, och då skall det sägas att han skulle på jobb kl. 8. Ja jag vet, jag har det otroligt bra! Vi delar verkligen på den här föräldra rollen, inte bara jag som har fått barn utan vi.

Har det alltid varit lätt?

Känner ganska många med yngre barn än Linnea som har det lite jobbigt, men har jag alltid haft det lika lätt eller känns det bara så nu när allt går relativt bra? Nej, inte har det alltid varit lika lätt, men det kan väl kanske vara som tröst för andra med yngre babyn som har det lite jobbigt, att det nog småningom blir bättre, eller? Tror dessutom inte att man kan gemföra barn med varandra. Kanske vi har varit lyckligt lottade som har fått en dotter som så gott som alltid, hittills i alla fall, sovit gott. Det som jag i alla fall tyckte var jobbigast var att vänja sig till den där lilla människan som krävde, och fortfarande kräver så mycket tid, att inte få äta morgonmål i fred och sällan bli färdig med det man håller på med utan att bli avbruten av en liten som vill ha all ens uppmärksamhet, men det är något som småningom blir bättre, eller kanske man bara lär sig att leva med det. Det är nog inte meningen att livet skall vara en dans på röda rosor när man har fått barn, mera kanske en dans på kakkablöjor.

Dessa fyrbenta barn

Jag har ju inte bara ett barn, jag har två. Happy är ju också lite mitt barn, och lika svårt är det när de blir sjuka. Happy har nu en tid haltat lite men idag blev det värre. Hon vill dessutom inte ha sin middag vilket är ett tydligt tecken på att allt inte är bra med henne eftersom hon vanligtvis glufsar i sig all mat hon får. Så detta betyder veterinärbesök. Hoppas bara det inte är något allvarlig, är inte klar att leva utan henne ännu. Världens bästa Happy!

Hör nästan kyrkklockorna redan

Då är planeringen i full gång. Idag har vi bokat kyrka, präst och festlokal, huuu! Så otroligt spännade är det, men lite stressigt också fast det ju ännu är länge till själva bröllopet. Sen kommer ju angsten över alla vi inte kan be, man vill ju be alla, men rent praktist är inte det möjligt. Får bara hoppas på att de som vi inte kan be har förståelse för det. PK:s föräldrar har redan varit jätte hjälpsamma och passat på oss att vi får gjort det vi skall göra som att boka kyrka och sådant. Tänk, vi skall verkligen gifta oss. Jag kommer få världens bästa man!

Då är vi tillbaka

Av och an och hit och dit, men nu är vi hemma igen. Hann precis hem från Finland, packade upp och så packades sakerna ner igen. Linnea spenderade veckoslutet i Hokksund med sin pappa och farföräldrar medan jag var på fjället med Linneas faster och ett helt tjejjäng och firade hennes födis. Första gången som jag har varit två nätter borta från Linnea, men det gick faktist riktigt bra. Tror vi kanske njöt lite båda två, och så otroligt glada vi blev när vi fick se varandra igen. Men efter allt fartas hit och dit är det riktigt skönt att vara hemma igen! Den här dagen började med att Linna sa pappa riktigt på riktigt. Hon har gjort några tappra försök tidigare men idag kom det ett klart och tydligt pappa. Så härligt! PK:s hjärta smalt nog när hon sa det. Linnea har nu riktigt ordentligt kommit på hur man kommer framot och hon tycker ju det är så otroligt roligt, men det tycker inte jag. Hon är över allt och det verkar som att vårt hem inte består av annat än farliga saker. Så nu är alla kontakter i väggen försädda med såna där plast juttun och runt öppna spisen har vi satt upp en grind så det är ju en början i alla fall. Men snart hittar hon väl Happys vattenskål, suck!

Då är vi hemma igen

Efter fantastiska dagar i Finland är i hemma igen. Kom hem igår kväll. Resan gick jätte bra, men man måste nog räkna med att fråga efter hjälp om man behöver det. Linnea har i alla fait fantastisk! Har en underbar, bestämd liten dotter.