Då har vi varit man och fru i två veckor och tre dagar. Bröllopet kunde inte varit bättre. Vädret var perfekt, vigseln fantastisk och själva festen så otroligt rolig. Tror alla gäster hade lika roligt som PK och mig. När det hade gått en vecka sedan bröllopet så var det nästan lite ledsamt, saknar vårt bröllop och skulle gärna göra det igen. Fast missförstå mig inte nu, jag vill inte gifta mig på nytt, eller om jag gifter mig på nytt så blir det med samma man, samma gäster och samma ställe. Finns liksom inte ord att beskriva stämningen på fjället. Var helt enkelt fantastiskt!
Annat nytt är att lilla fröken Linnea har börjat i dagis. Hon trivs som fisken i vatten till trots för att allting inte gick som vi hoppats på i början. I början av sommaren var vi på vårt första besök och fick tala med pedagogen som skulle ha ansvaret för Linnea. Vi fick en massa information, en del papper och Linne fick bekanta sig med stället. Nu på hösten, någon dag före bröllopet var Linnea och jag på nytt på besök. Då var det fler föräldrar där med sina barn som redan hade börjat i dagiset. De som jobbar där var fullständigt upptagna med de andra föräldrarna och för mig kändes det som att Linnea och jag bara var i vägen. Linnea skulle sen egentligen börja måndagen efter bröllopet, men eftersom det bara skulle ha fört till extra stress så avtaleda jag att hon skulle börja på tisdagen. Linnea och jag kom till dagiset vid avtalad tid kl. 09 på morgonen. Då satt två av "tanterna" i en sandlåda med de andra barnen som är i Linneas grupp. Jag lyfte in Linnea i sandlådan och satte mig själv ner och följde med Linnea. Hade väl förväntat mig att jag nu skulle få lite information om tex. var jag skulle lägga Linneas saker och matbox (barnen här i Norge måste ha med egen mat...), men ingen av "tanterna" sade något som helst, frågade inte om Linneas sovrutiner, om pappren jag skulle levera osv. De frågade inte mig vad jag hade tänkt göra, om jag skulle bli kvar och se hur det går eller om jag skulle åka iväg. Så jag fick själv börja berätta och ställa frågor medan "tanterna" verkade totalt ointresserade. Pedagogen som skulle följa Linnea var inte där den dagen, hon har ledigt alltid på tisdagar. Hade jag vetat detta så skulle vi ju ha kunnat komma följande dag istället, men hur skulle jag veta det? Satt där i sandlådan som ett frågetecken och kände mig bara dum. Så efter en halv timme sade jag att jag tror jag åker. Linnea verkade ju trivas så var ganska säker på att det skulle gå bra. Hämtade henne när hon hade vaknat efter sin dagssömn och hon var nöjd och glad. Starten var ju inte den bästa för min del, men räknade med att det kanske skulle vara bättre följande dag när Linneas "tant" skulle vara på plats. Kom till dagiset mitt i lunchen, så jag satte mig ner och gav Linnea hennes mat. Tänkte kanske att pedagogen nu skulle höra sig för lite om Linneas rutiner, men hon sa inget. Det hon frågade mig var om jag skulle lägga Linnea så jag gjorde det. Kände mig igen bara i vägen. La Linnea i vagnen och började gunga på vagnen så att Linnea skulle sova medan två av tanterna såg på mig medan de vaggade två andra barn till sömn. Sen kom pedagogen och frågade ifall jag ville gå, gissa om jag nu ka¨nde mig ivägen. Så jag gick, före Linnea ens hade somnat. Före jag ens hann komma till bilen började tårarna trilla och när jag äntligen kommit hem började jag störtgråta. Allt detta på grund av deras bemötande. Kändes som, och gör det fortfarande, som att inte har något där att göra. PK och jag är de ända nya föräldrarna där medan de andra har haft barn där tidigare. När jag då kom hem tjutande blev PK chockerad och undrade vad som har hänt, så jag berättade. Han blev helt ifrån sig och sade att han skulle ringa dem, men jag sa att jag då bara kommer att se dum ut. Han åkte på jobb, och efter en stund ringde jag dagiset för att höra om hon somnat bra. De har skrutit med att de ringer föräldrarna jätte ofta för att berätta hur allt går, men hittills har jag inte fått ett ända samtal. Ringde sedan PK, som berättade att han hade ringt dem, tyckte väl att de la¨t lite konstiga i telefon när jag ringde. Han ville ju bara hjälpa till, men jag kände mig ju bara jätte dum. På torsdag när jag kom med Linnea fick jag då ha ett samtal med pedagogen, som talade till mig som om jag skulle vara fem år gammal. Har aldrig känt mig så dum. Dagliga ledaren på dagiset såg mig inte ens i ögonen. Under detta samtal satt Linnea och åt, och när jag gick började hon stortjuta. Jag gick därifrån med en stor klump i magen, medan jag hoppades på att de i alla fall nu ringer mig och berättar hur det går, men det kom aldrig något samtal. 
Dagarna har gått, och oftast är det PK som både för och hämtar Linnea, som tur är. Varje gång jag gör det är jag snäll och trevlig, men går fortfarande ut med en känsla av att vi bara är i vägen. Vi har sökt om överflyttning redan före Linnea började där eftersom dagiset ligger så långt borta och det om eftermiddagen är kö genom hela stan. Här om dagen åkte jag hemifrån 15.45 och var framme på dagiset 16.25... Får bara kryssa fingrarna och hoppas på att vi snart får plats på ett annat dagis med trevligare personal och som inte ligger så långt undan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar