Liver är härligt

Jag klarar av att gå, fast musklerna i benen nog är ganska ömma efter ett super tufft träningspass igår. Kastade mig på "løpegruppa" och sprang intervaller i uppförbacke. Var nog ganska många gånger som jag tänkte ge upp, för det var otroligt tufft, men gjorde inte det.

Vet inte om det är endorfinerna efter gårdagens treningspass, och egentligen har det ingen skillnad, jag är glad. Är jätte roligt att vara tillbaks på jobbet. Trivs så otroligt bra med mitt jobb och alla jag jobbar med. Jag har världens härligaste sambo, som jag snart kan kalla min man, en helt fantastiskt ljuvlig dotter och sist men inte minst en super fin lite valp. Har det helt enkelt fantastiskt bra!

Men mitt i allt det här härliga så finns den där oron, oron över att jag skall förlora allt. Kan inte helt förklara den känslan eller varför den är där. Kanske det beror på att min pappa dog väldigt plötsligt när jag var tonåring. Kanske det, inte vet jag. Men jag är så rädd för att jag skall mista både PK och Linnea. Eller kanske det här är vanligt efter att man har fått barn. Är nog inte sjukligt orolig och låter nog min lilla touhukaisa hålla på utan att jag skall säkra allt. Kan ju inte lägga skumgummi över hela världen, men rädslan över att mista henne eller att det skall hända henne något ligger där någonstans djupt inne i mig och gnagar. Oro kallas det väl. Skulle nog inte kunna jobba på en barnavdelning tror jag.  Förstår inte hur man klarar av att leva vidare ifall man förlorar sitt barn. Får ont i kroppen av att tänka på det.