Våga vara sig själv

Sitter här och multitaskar. Läser en bok, ser på The Voice Sverige och nu bloggar jag dessutom. Ja ja, ser alltså på The Voice och blir så imponerad av alla dessa människor som vågar gå ut och vara sig själva. Som inte klär sig som de tror andra vill se dem utan klär sig som de själv vill och är sig själva helt igenom. Läser dessutom bok då. Läser Fyrvokteren av Camilla Läckberg, och just nu har en av huvudpersonerna tagit fram gamla foton från högstadiet och hon började tänka på den osäkerhet man kände i högstadiet, att man var rädd att passa in. Det är något jag tror många kände just i den åldern, jag gjorde det i alla fall. Försökte vara så som jag trodde andra ville att jag skulle vara, men egentligen tror jag att det bästa man kan göra är att vara sig själv, våga vara sig själv. Jag hoppas verkligen att Linnea växer upp tillräckligt stark och modig till att vara sig själv. Att hon inte blir den som bara måste ha just det märket på kläder och skor eftersom alla andra har det. Det bästa man kan göra är nog att vara sig själv och inte försöka vara den man tror att andra vill att man skall vara. Men när har jag då blivit mig själv? Egentligen tror jag att jag hittade mig själv med hjälp av PK. Före jag flyttade till Norge var jag ganska långt nere, mådde inte helt bra och åt antidepressiva en period. Men det var som att PK räddade mig ur allt det där mörka, tok mig i handen och visade vägen till något ljusare. Tillsammans med honom kan jag dessutom vara mig själv till 100%, behöver aldrig låtsas liksom. Det finns en annan som har lite samma effekt och det är en av mina äldsta vänner, Linda. Tror inte alla har en så "gammal" vän. Alltså en man har varit vän med så länge. Tror vi var typ tre eller fyra år när vi "hittade" varandra. Nejdå, inte har vi haft lika mycket kontakt alla år, men nästan. Har dessutom många andra vänner som betyder otroligt mycket för mig, har bara inte känt dem lika länge, bara så att ingen nu blir ledsen för jag tycker nog om er alla lika mycket. Puss & kram till er!