Man vet ju att den dan kommer

Idag var vi på middag hos PK:s farbror och hans fru. Jätte mysigt och supe god julmat. Var bara inte säker på att jag skulle orka åka dit, men ville inte heller bli ensam hemma med alla minnen. Egentligen skönt att komma lite bort. Talade mycket om Happy. Saken är att man vet ju att den dagen kommer, den dagen då man måste ta ett sista farvel av sitt älskade husdjur, sin vän, men ofta är det ju något man tänkt på en längre tid. Djuret, eller hunden i mitt tillfälle, har blivit gammal och man går och tänker att man småningom måste ta det beslutet, man förbereder sig. Det fick inte jag, jag fick inte förbereda mig på det här, det kom så plötsligt. På tisdag trodde jag ju inte att jag på torsdag skulle säga ett sista farvel. Kanske därför det känns så extra tungt? När vi kom hem så väntade jag på att höra Happy komma tassande, viftande på svansen, glad för att vi var hemma igen. Men det kom ingen Happy. Stänger fortfarande dörren in till sovrummet för att Happy inte skall hoppa opp i sängen, höll på att lägga ner yoghurt burken på golvet för att Happy skulle få det sista på morgonen idag, tänker oj nej nu kryper Linnea bort till Happys vattenskål igen. Oj nej vad jag saknar henne alltså!