Dags att inte tänka på sig själv

Skall Happy verkligen behöva lida fram till tisdag bara för att jag skall få några extra dagar med henne? Inte kommer hon att ha det bra fast vi skulle skämma bort henne hur mycket som hällst eftersom hon kommer känna på sig att allt inte är som det skall. Happy har alltid varit duktig på att känna på sig om allt inte är helt bra, och just nu är det verkligen inte bra. så varför skall vi vänta så många dagar på det hemska som ändå kommer att komma? Ingen av oss mår ju bättre av att vänta, alldra minst Happy. Min Happy. Snart får jag inte se henne mer annat än på bild, snar får jag inte ta i hennes otroligt mjuka öron, känna hennes varma mjuka tunga slicka min hand, känna hennes varma, mysiga kropp tätt intill min. Även om jag vet att jag kan befria henne från lidandet. Befria henne från sista dagar med svårt att andas, så har jag inte lust att göra det stora beslutet. Beslutet om hon skall leva lite till eller dö nu. Men jag vet ju att jag måste det, för hennes skull. Men är det själviskt av mig att ha henne några dagar till? Jo, det är ju egentligen det. Det är ju bara att skjuta det jobbiga framåt. Jag är hur trött som hälls just nu men vill inte lägga mig. Jag vill inte att det här skall vara min sista natt tillsammans med henne, men inte vill jag att hon skall behöva lida mer heller. Egentligen vet jag ju vad jag måste göra och någonstans inne i mig har jag bestämt mig redan. Happy måste så fort som möjligt slippa sitt lidande. Då är frågan bara om veterinären har tid i morgon. Hade ju planer om att kunna göra det här hemma, men nu är det ju inte säkert att de kan komma hit i morgon. Men är det så farligt att göra det där då? Tror inte Happy egentligen har nån skillnad. Där är det ju dessutom normalt att få ett stick vilket det inte är hemma. Hon tycker ju dessutom om att få vara med och har ingenting emot ett besök hos veterinären. Varför skall det vara så svårt?? Nu hör jag henne skälla i drömmen. Hon ligger i vår säng. Egentlige har hon inte fått sova med oss om natten sedan en stund före Linnea föddes eftersom hon ofta väckte mig, men nu finns det inga regler mer. Nu får hon godbitar direkt från bordet, allt hon bara vill ha. Hon drömmer, hon skäller i drömmen, men mer än hon brukar. Kanske för att hon har det jobbigt? Min Happy, världens bästa Happy. Det är ju inte första gången jag är med om det här. Hade en fantastisk hund när jag fick Happy, Mixu. Hon blev gammal hon också och det hela slutade med att hon blev akut sjuk och därför måste tas bort, det var inget val. Samma gällde min häst Slitok. Han blev sakta men säkert blind och till sist var det inget val. Kommer fortfarande gott igår sista gången jag red honom. Men då var det också någon som egentligen tog det stora beslutet för mig. Nu måste jag själv göra det och inte blir det ju bättre av att dra ut på det, varken för Happy eller mig. Jag hade ju önskat att Happy skulle vara med oss så länge att Linnea skulle komma ihåg henne. Hon vet ju så gott vem Happy är redan och hon tycker så otroligt mycket om Happy. Jo jag vet att det kanske låter lite påhittat eller något, men de har verkligen fått en speciell kontakt. Fast vem vet, kanske hon kommer att komma ihåg Happy lite i alla fall. Komma ihåg hur hon slickat henne i ansiktet otaliga gånger, komma ihåg hur hennes päls kändes, hennes kalla nos och mjuka öron. Oj nej, min lilla lilla Happy. Hur skall jag klara mig utan dig?? Du har varit min absolut bästa vän i så många år. Du har betytt så otroligt mycket för mig. Jag hoppas bara att du vet det!!