Kan inte sluta gråta

Happy, min bästa vän i så många år. Var skall jag börja? Förra veckan var jag hos veterinären med Happy eftersom hon haltade på högra frambenet. Diagnosen blev artros, men veterinären lyssnade på happys lungor och tyckte det lät som att hon var ganska ansträngd i andningen, men staffin kan ofta andas lite ansträngt utan att det behöver betyda något. Jag började följa med lite mer på hennes andning och tyckte själv att hon verkade ha det lite jobbigt. Var dessutom en bromenad in till stan och tillbaka för tre dagar sedan och på vägen tillbaka stannade hon flere gånger och var anfodd och orkade nästan inte gå. När vi äntligen kom hem satt hon länge och flåsade och jag beställde ny tid hos veterinären. Den dagen var idag. Det togs röntgen av lungorna och min första tanke när jag såg bilderna var metastaser. Tyvärr hade jag rätt. Det togs dessutom en CRP, men den var bara 13, vilket förstärkte misstankarna om metastaser. Det är inget man kan göra. Så nu är datumet satt, datumet då Happy skall låamna oss för att springa på gröna ängar och äta massor med god mat och inte minst andas utan problem. Datumet är 20.12.11. Om en vecka finns Happy alltså inte längre. Egentligen känns allt helt overkligt. Höll tillbaka gråten hos veterinären, försökte hålla mig samlad, men i bilen på väg hem brast det och nu kommer tårarna titt som tätt. Efter så många år tillsammans skall våra vägar skiljas. Visst har jag ju vetat att den här dagen kommer förr eller senare, men trodde nog det skulle vara senare. Samtidigt sade jag till PK redan för nån dag sedan att Happy kanske nog inte finns hos oss på julen, hade det liksom på känn att det såg dåligt ut. Kanske jag kände igen symptomen jag sett hos patiener, inte vet jag. Ser ju att hon inte har det helt bra och vet ju att det måste göras, men lika jävligt känns det för det. Det positiva, om det nu alls finns något positivt i det här, är att jag kan låta henne slippa lida. Hur många patienter har jag inte sett som nästan bett mig ge dem något för att slippa, så det är jag glad för att jag kan ge Happy. De sista dagarna vi har tillsammans, Happy och jag, skall hon få sova i sängen, få en massa godbitar och en massa kärlek, massor massor med kärlek. Alla som träffat Happy vet hur speciell hon är, hon är inte som alla andra hundar. Hade ju hoppats på ett eller två år till med Happy, hoppats på att hon skulle leva så länge att Linnea skulle komma ihåg henne. Linnea som just lärt sig vem Happy är, hon ser efter Happy när jag frågar :-Var är Happy. Happy har varit så otroligt fantastisk med Linnea, hon har nog tagit Linnea som sin egen, passat på henne, tröstat henne. Suck! Happy, jag kommer sakna dig mer en du kan tro. Men jag skall försöka vara så normal som möjligt de här sista dagarna, inte visa henne hur ledsen jag verkligen är så att hon får det så bra som möjligt. Världens bästa Happy!