Saknaden är fotfarande lika stor

På morgonen före PK for på jobb brukade jag ringa honom, istället för att ropa på honom, för att han skulle komma inom och säga ha det ifall vi var vakna, Linnea och jag. Happy visste vad det betydde om hans telefon ringde sådär på morgonen och kom med en gång springandes. Sen hoppade hon upp i sängen, något hon bara fick lov till om morgonen, och så låg vi där och moscha hela gänget. Jag saknar det så otroligt mycket. Nu är det första jag tänker på när jag vaknar att hon inte är här, aldrig mera. Det känns så tomt här hemma, men ändå är det så mycket som påminner om henne, allt påminner om henne. Är en massa hundhår över allt, borde egentligen dammsuga, men vill inte. För varje gång jag dammsugar nu försvinner mer och mer av Happy. Min älskade lilla Happy vad jag saknar dig!

Men så emellanåt känns allt lite bättre. Glömmer inte att hon inte finns mera, men det känns lättare att tänka på det, och PANG så är den där obehagliga angstkänslan tillbaka och jag vill inte göra annat än gråta och skrika. Försöker leva som Happy velat att jag skulle. Hon skulle inte vilja se mig ledsen, se mig gråta. Det skulle bara göra henne ledsen och hon skulle inte veta vad hon skulle göra för att trösta mig. Försöker hålla Linnea så glad som möjligt, det skulle Happy velat. Försöker ju nog annars också det, men lite extra nu på något sätt. Emellanåt, som igår, känns det som att Linnea inte alls kan ligga för sig själv på golvet. Hon bara skriker och gnäller, mycket mer än det hon gjorde när vi ännu hade Happy. Kanske det beror på just det, att vi ännu hade Happy. Då hade hon sällskap. Happy låg vanligtvis största delen av dagen  i sin fåtölj, men om Linnea var gnällig hoppade hon ner och la sig bredvid Linnea och då var hon nöjd, båda var nöjda. Får ibland en panikaktig känsla när jag tänker på att hon aldrig kommer tillbaka.