Hade egentligen inte tänkt skriva något mer idag, men sitter och ser på nyheterna och de talar igen om Utøya. Kan inte föreställa mig hun fruktansvärt det måste vara för alla dessa föräldrar som har mist sina barn på ett så fruktansvärt sätt. Dessa känslor jag har är nog mycket starkare nu när jag själv är mamma även om de hade varit jätte starka även om jag inte skulle vara mamma. Att mista sitt barn måste vara något av det värsta man kan uppleva. Tanken på att jag skulle mista Linnea är fruktansvärd, nej jag kan inte ens tänka på det. Det är inte naturligt att ens eget barn går bort före man själv gör det. Fast det är tungt som barn att mista sin förälder så är det ändå mera naturligt. Jag förlorade själv min pappa när jag var 14 år gammal. Det var jätte tufft och jobbigt, men att mista sitt eget barn, hur klarar man der? Fruktansvärt att något sånt kan hända! Mina tankar går till alla dessa föräldrar. Känner mig själv hjälplös eftersom det finns så lite man kan göra för att hjälpa dem. Eftersom jag jobbar som sjukskötare har jag mött människor som har mist sina nära och kära. Att se dem sörja och att möta dem är alltid tufft. Har många gånger gått runt på jobbet med en stor klump i halsen efter att jag har talat med de anhöriga till en som ha gått bort, och jag tror inte det nånsin kommer bli lättare. Egentligen hoppas jag det aldrig blir lättare heller eftersom den är naturligt att det är tungt. Har faktist hållit en patient i handen när hon tog sitt sista andetag och den stunden kommer jag aldrig glömma.
Blev inte direkt ett så positivt sista innlägg, men det kan ju inte vara positivt hela tiden heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar